För ett antal år sedan köpte jag ett Bluetooth-headset av märket Plantronics. Det var ingen toppmodell, ca 300 kronor betalade jag. Enkel, men funktionell. Funkade klockrent med min dåvarande gammelmobil. När jag något år senare skaffade min första Android stötte jag dock på patrull. Bluetooth-versionerna matchade inte. Jag kontaktar Plantronics kundtjänst och får prata med en kille vid namn Ted som för mig i framtiden sätter standarden för kundtjänster.

Ted och jag diskuterar och testar några olika möjligheter, innan Ted inser att jag som kund inte vill mecka för mycket innan tålamodet tar slut. Han löser istället problemet. Han uppgraderar mitt headset – utan någon kostnad för mig – till en modell med den Bluetooth-version som han vet fungerar: deras dåvarande värstingmodell. Den kostar i butik fyra gånger så mycket som den jag har köpt, men Ted vet att det kommer att fungera och att jag kommer att bli nöjd. Jag blir nöjd. Jättenöjd!

Vad JAG har tjänat på detta kan ju alla förstå. Jag är fortfarande glatt trådlös, med ett headset som överträffar mina förväntningar. Vad har då Plantronics tjänat på detta, de som pungade ut en mycket dyrare produkt för mig än vad betalade för?

• Jag är numera en lojal och nöjd Plantronics-kund. Jag är så nöjd att jag lät mitt headset bli överkört av en bil (inte avsiktligt, men ändå) och gick dan därpå och köpte ett exakt likadant headset för 1200 spänn. Det hade jag aldrig gjort före Ted.
• Jag blir en AKTIV ambassadör. Jag skriver såna här bloggposter och sprider mina goda upplevelser om varumärket. Jag blev så nöjd att jag genast går ut på Facebook och Twitter och talar om hur nöjd jag är. Jag berättar för mina kollegor och vänner, och jag vet att minst två av mina vänner har skaffat samma märke och modell därefter.

Kontentan i det hela är att vi hela tiden måste investera i våra kunder under hela deras tid med oss. Marketing 101 talar om för oss att det är betydligt billigare att behålla och knyta våra befintliga kunder närmare oss, än att ständigt jaga nya kunder. Vi som företag måste noga överväga kostnaden att skaffa oss goodwill och ambassadörer genom rätt åtgärder vid rätt tid och hur detta kan tjäna vårt varumärke och i slutänden det som står på sista raden i bokföringen. Låt våra ambassadörer göra jobbet åt oss. Trovärdigheten i ett positivt omdöme från bekanta väger tonvis tyngre än när det kommer från ett företaget. Det är ju det som driver våra sociala aktiviteter på webben. Se det som en möjlighet, inte en fara.

Etiketter:Ambassadörer, Kundtjänst, Sociala medier, Varumärke

Ni har säkert varit med om det. Gilla vår sida på Facebook och vinn en cykeltur till Gnesta för två personer på egen cykel! Alla tävlingar vi skall vara med i där det först gäller att gilla, dela eller använda någon annan Facebookfunktion för att vara med i tävlingen. Tyvärr bryter dessa tävlingar mot Facebooks regler. Du får inte basera en tävling på att en facebookanvändare måste gilla din sida för att vara med i tävlingen.

Facebook är väldigt tydliga med det:

Du får inte använda Facebook-funktioner i samband med registrering eller deltagande i kampanjen. Det är inte tillåtet att automatiskt registrera eller anmäla någon till en kampanj när den personen till exempel gillar en sida eller checkar in på en plats.

Ovanstående är ett lite utdrag från Facebooks regelverk som du kan läsa här.

Sedan finns svenska regler om vad som anses vara ett lotteri eller en tävling. När du endast behöver trycka gilla för att vara med i en tävling anses deet vara lotteri och du måste söka tillstånd för att bedriva lotteri. Du måste ha med något som gör att tävlingen anses bygga på någon form av kunskap eller uppgift. Exempelvis att motivera eller något liknande.

Hur kan du göra för att ha en tävling på Facebook?

Du gör en egen ”panel” med tävlingen som du lägger i en app. Därifrån kan du sedan lägga upp tävlingsformulär eller liknande.

Exempel:

Etiketter:Facebook

Jag fick min första dator, en Apple Macintosh IIvi, när jag var 15 år. Utan att överdriva kan jag säga att detta förändrade mitt liv. Inte så mycket för att vi nu hade en dator hemma utan för att det var just den datorn, en Apple Macintosh IIvi.

På den här tiden hade ingen av mina vänner en Appledator. De hade, citat, ”riktiga datorer”, slutcitat. Deras datorer använde MS-DOS eller, om de hade en riktig bra dator, Windows 3.1. När de sa ”riktig dator” menade de en dator som det fanns spel till, en vara som det på den tiden fanns ytterst få av till Apples datorer. De få spel som fanns krävde mycket bättre datorer än den jag hade för handen på hjärtat, Apple Macintosh IIvi var ingen snabb dator. Där emot hade den öppnat dörren till en helt ny värld för mig. Jag var inte speciellt imponerad av många av de spel mina vänner hade så att det inte gick att spela på den gjorde inte så mycket (jag hade min Playstation) utan jag började utforska hur den fungerade. Vad det egentligen var som fick en dator att starta och fungera. Detta ledde i sin tur till att jag började lära mig bygga webbsidor, gick vidare till att förstå hur databaser fungerade och slutligen lärde mig programmera både för webben och andra plattformar.

Nu för tiden går det att köpa en bra dator för några tusen. Det skulle gå att uttrycka det på ett annat sätt: dagens 15-åringar behöver i stor utsträckning inte tänka så mycket på själva datorn utan kan spela sina spel, lyssna på sin musik och sedan uppdatera sin Facebook-status om något som är världsnyheter för dem utan att bry sig om datorn klarar av det. På sätt och vis har datorernas otroliga utveckling skjutit sig själv i foten då även om mängden datoranvändare idag är fler än någonsin är det inte en lika stor del som sätter sig ner, lär sig hur och varför datorer fungerar som de gör. Något som över tid kan leda till problem för hela it-branschen.

Denna slutsats kom även en grupp engelsmän fram till. Antalet elever i brittiska skolor som gick datortekniska linjer sjönk och intresset för hur datorer fungerade hade bytts ut till ”hur får jag flest re-tweets på Twitter”. De bestämde sig för att ge brittiska skolbarn en liten knuff i rätt riktning. Raspberry Pi Foundation, och i förläningen resultatet Raspberry Pi, föddes.

Raspberry Pi är en dator i storleken av ett kreditkort.  Den är inte speciellt kraftfull eller användbar jämfört med dagens datorer utan den är byggd med en enda tanke, att den ska vara enkel att leka med och lära sig av. Prestandamässigt går den att jämföra med en dator från åren 1997-2000 men med trumfkortet att tack vare en potent grafikkrets kan spela upp film i full hd-kvalité samt rendera 3D-grafik i hög upplösning. Man skulle kunna säga att den, bortsett från grafikchipet, är en ganska medioker sak. En modern smartphone i stil med iPhone 4S eller Samsung Galaxy SII springer segervarv runt en Pi om man ser till processorkraft. Men, om man enbart ser till processor och ramminne har man missat poängen. Den här lilla datorn kan för dagens 14-15-åringar vara det min gamla Applebruk var för mig. En väg in på vad som i mitt fall visade sig vara helt rätt spår i livet. Den har det som behövs för att lära sig allt från att bygga webbsidor till avancerade 3D-spel. Har man dessutom elkunskaper kan man enkelt (nåja) bygga ut sin Pi med egen hårdvara. Den är kort och gott ett roligt sätt att lära sig hur en dator fungerar, inte genom att läsa hur man kan göra i en bok utan praktiskt lära sig genom att göra det själv. Att en Raspberry Pi endast kostar 35 dollar gör det förmodligen ännu enklare för skolor, föräldrar och dataintresserade att motivera ett köp. Det priset är dessutom för premiummodellen, det finns en budgetmodell för 25 dollar.

Raspberry Pi är en väldigt liten men väldigt trevlig sak.

Det är kanske inte svårt att förstå varför jag lyfter på hatten för personerna bakom Raspberry Pi-projektet och önskar att skolor även i Sverige beställer både en och tusen exemplar. Inte för att jag tror en Raspberry Pi omvänder alla landets skolungdomar till dataingenjörer men några kommer säkert upptäcka något de inte annars skulle gjort. Det är såklart inte den slutgiltiga lösningen på att få ungdomar intresserade av datorer men några skulle säkert ta det till sig och vilja lära sig mer. De andra som inte får samma aha-upplevelse kan säkert komma på något annat att använda den till.

Uppdatera sin Facebook-status till exempel.

Etiketter:raspberry pi, utbildning

Jag har haft en iPhone i nästan fyra år nu. När min 3G började bli för trött bytte jag till en iPhone 4S. Men innan jag gjorde det funderade jag allvarligt på att byta till någon av de häftigaste Android-telefonerna. Jag läste tester och frågade runt lite. Jag provade SonyEricsson (RIP), Samsung, LG och HTC. Alla var trevliga telefoner på sitt sätt men när jag började fundera lite kom jag fram till att jag sitter fast i Apples DNA. Jag har köpt appar som jag vill fortsätta använda och kostnaden för de apparna är säkert betydlig mindre än om jag skulle köpa en Android-telefon och köpa om apparna. Men bekvämligheten att stoppa i en ny telefon och synkronisera den mit iTunes är oslagbar. Sedan gillar jag iTunes. Jag vet att många inte gör det men jag använder den och tycker att den är enkel att använda och jag vet inte hur det blir om jag byter leverantör.

Med andra ord är jag fast i Apples DNA. Det skall mycket till om jag skulle byta till något annat märke. Den enda orsaken är om de andra operativsystemen skulle blir så mycket bättre än iOS. Nu har jag i varje fall en 4S och kommer säkert ha den i 2-3 år till. Vad som händer då vet jag inte men skulle jag byta just nu så kanske jag skulle nosa lite på någon av Nokias nya Window-mobiler. Men till slut landar jag säkert i att jag sitter fast i Apples DNA. Men just nu trivs jag väldigt bra med det.

Etiketter:apple, DNA

För ett tag sedan visade SVT den tre avsnitt långa serien Black Mirror. Det var tre fristående delar som alla hade en vinkling av framtiden och alla tre avsnitten var mycket bra på sitt eget vis. Del tre heter ”The Entire History of You”. Den handlar om en framtid när alla (nästan alla) har ett inplantat bakom örat som är kopplat till synen som spelar in allt du ser och hör. Du kan när som helst skicka upp episoder av ditt liv på tv-skärmar och se det efteråt. Avsnittet speglar med all önskvärd tydlighet vad som händer, eller kan hända om allt du gör kan visas i efterskott. Alla hade ett, men i serien var det en kvinna som blivit rånat på sitt inplantat och inte satt in ett igen. Något som andra tyckte var väldigt märkligt.

Det var många liknelser med dagens sociala medier där vi delar med oss av många händelser via Facebook, Twitter och liknande. Vid vilken gräns går den personliga integriteten? När säger vi stopp, eller följer vi bara med? Jag älskar tjänster som Twitter och FB, men någonstans måste jag nog sätta mig ned och fundera på min gräns av att dela med mig. Det är så lätt att bara följa med och inte tänka på vad det innebär för mig som individ.

Jag håller på att sälja min båt på Blocket. Under den tid min har varit utannonserad har jag fått två kontakter som faller under epitetet ”Nigeriabrev” fast i modernare format. Bedragare kontaktar mig (alltid via sms) de vill inte använda Blockets meddelandetjänst för då är epostadressen ”förbrukad”. De ber dig att maila tillbaka om båten fortfarande är till salu. I mitt fall har epostadresserna varit mortenaakre@live.com och anemari78an@gmail.com. De pratar inte om båten utan objekt (de måste skicka samma meddelande till många olika ”objekt” därför blir det inte personligt). Här är texten i det ena sms:et:

Min syster är intresserad av att köpa ditt objekt, vänligen maila henne länken från Blocket till hennes epostadress: anemari78an@gmail.com. Tack

Om det vore så att du har en syster som är ute efter en båt på Blocket skulle nog du kontakta din syster först, eller hur? Mitt svar var:

Om hon är intresserad av båten kan hon ringa mig eller kontakta mig via kontaktformuläret på Blocket. Bra att veta är också att jag säljer bara båten kontant eller via bankväxel vid personlig hämtning av båten.

Som ni förstår fick jag inte något svar. Telefonnumret jag fick sms:et var +44 7786 202676. Bra att veta.

Det andra försöket e-postade jag lite med. Det var en klassisk, jag är på resande fot och kan inte komma och titta, men om du ger mig dina Paypal-uppgifter betalar jag in pengarna och sedan kommer en transportfirma och hämtar båten. Men hur kan jag bli lura då? Det finna massor av sätt.

Läs mer på Blocket och Konsument Europa. Men framför allt. Sälj inget när det låter för bra eller där du inte pratat med personen.

Etiketter:Bedrägeri