För lite drygt 18 månader sedan bildades ett företag som hade en idé om att alla, inklusive privatpersoner, skall kunna ta betalt med kort. För att denna magi skall fungera krävs att du har en iPhone eller iPad och ett konto på företagets externa webb. För att förenkla kortbetalningar har de även tagit fram en helt unik kortläsare som är EMV-certifierad. Pengarna du får in betalas ut till ditt vanliga bankkonto och du kan logga in för att se vad du har sålt, när och för hur mycket. Det är förstås svenska iZettle jag pratar om.

Som person har jag ett behov av att ha kontroll på min vardag inklusive min privatekonomi och undviker i så stor utsträckning som möjligt att använda kontanter. Ett konto i plånboken med sedlar och mynt är ersatt med konto-/kreditkort för olika användningsområden. Inte många blev gladare än jag när iZettle ramlade ner framför mina fötter. Jag tecknade mig direkt för ett konto och väntade ivrigt på att min utlovade kortläsare skulle dyka upp i min brevlåda.

Under iZettles beta-period som precis avslutats skickade de ut kortläsare till ett begränsat antal användare för att täcka in ett så stort demografiskt omfång som möjligt enligt deras egen utsago. Som tur är fungerar deras tjänst även utan kortläsare så under tiden jag väntade på kortläsaren letade jag efter ett tillfälle att få provtrycka konceptet. Till min stora förvåning fick jag ganska snabb möjligheten att på ett halvt oväntat sätt använda konceptet. Vi hade en spontan afterwork på jobbet med ett 10-tal deltagare som inkluderade en musik-quiz och några familjepizzor. Hör och häpna, så hade jag pengar på konto i plånboken, så jag betalade pizzabudet cash. Sedan gick min iPhone och iZettles app runt bland mina kollegor som fick betala sin andel. Och jag fick pengar direkt in på min konto i banken samtidigt som de som önskade fick ett kvitto skickat till sin e-postadress.

Jag tog tag i saken, satte ut två annonser på Blocket, för att verkligen se om det finns en möjlighet att använda den med personer man inte känner. Annonserna, som kostade 20 kr/st,  var en switch för 400 kr respektive två wifi accesspunkter för 250 kr. Switchen nappade på en gång och en köpare kom för att hämta den i torsdags kväll, men någon kortbetalning gick inte att få till. Köparen jobbade i branschen och enligt uppgift med säkerhet och vågade inte, så det fick bli cash. De två wifi accesspunkterna åkte en köpare från Kristinehamn för att hämta och vi gjorde en kortbetalning utan tvivel med iZettle på parkeringen utanför Lidl. På den försäljningen som jag gjorde med iZettle blev avgiften 8,38 kr, så totala kostnaden för att sälja de två wifi accesspunkterna blev 28,38 kr. Varje transaktion kostar 1,50 kr plus 2,75% på beloppet. Om man skulle sälja något för 2.000 kr, vill iZettle ha 56,50 kr i avgift och skulle du sälja din bil på Blocket för 100.000 kr och blir avgiften hisnande 2.752 kr.

Vad kan man dra för slutsatser av detta?

1. Att iZettle eller liknande affärslösningar kommer att bli vardag även för privatpersoner känns ganska givet, men självklart kommer det alltid att finnas de som är skeptiska.
2. Att man inte skall ta för givet vem som eventuellt accepterar att betala med kort. Trodde nog att köparen av switchen skulle vara mer benägen med, som jag uppfattade det, ett teknikintresse.
3. Att det kändes häftigt att kunna ta betalt med kort och slippa gå till banken för att flytta pengar från kontot i plånboken till kassavalvet även som privatperson.
4. Att avgiften för en privatperson inte känns rimlig om man vill använda den för höga belopp. Å andra sidan för man göra precis som handlare gör och tankemässigt lägga på en marginal för att kunna ta emot betalning via kort.

Några direkt användningsområde:

• När grabb- eller tjejgänget behöver dela notan
• När du skall sälja begagnade saker på Blocket
• Som torghandlare, eftersom vi blir fler som inte har pengar på kontot i plånboken
• För småföretagare som har få transaktioner varje år
• För mobila småföretagare i samband med mässor
• För friluftsfrämjande turer där anordnare vill ha betalt

Läs mer om iZettle på deras hemsida.

Denna vecka har vi haft en praktikant hos oss här på jobbet. Hon har varit en del av teamet som arbetar med extern webb och så här beskriver hon sin vecka som praktikant på Ninetech.

Måndag

Den här veckan har varit hur kul som helst! Jag har träffat massa roliga och trevliga männskor och har fått prövat på roliga saker. Direkt när jag kom hit på måndagen så träffade jag Lotta (hur rolig och trevlig som helst!), hon visade mig runt, visade vart allt fanns och presenterade mig för lite människor. Vi fixade fram en dator till mig som jag skulle få ha hela veckan lång, sen så kom Jonas (chef på den avdelningen som jag vart på) och berättade att det var ett måndagsmöte på g som jag skulle få hänga med på. Även fast jag kanske inte var så inblandad i själva mötet så så var det kul att få sitta med ändå, för då får man faktiskt se hur det fungerar. Senare efter lunch bort mot eftermiddagen så fick jag träffa Staffan, också väldigt snäll och trevlig, som visade mig lite vad han jobbade med och så visade han hur Photoshop fungerar. Sen så gav han mig en uppgift att jag skulle få designa en blogg i Photoshop åt Nordic Camping (inte en riktig utan mer för att få kännlan av hur det fungerar), riktigt roligt faktiskt. Sen vid 4 så var första dagen avklarad och så här långt så kändes det jätte bra!

Tisdag

Vid halv nio dagen där på så kom jag inklampande, satte mig nästan direkt vid datorn och fortsatte med att designa bloggen. Tiden rullade på rätt snabbt och så var det lunch, när jag kom tillbaka så gick jag ner till våningen under och träffade Joacim (som är tidigare proffsfotograf) och lärde mig väldigt mycket om vad man ska tänka på när man fotar. Jag som är ett gillar att fota tyckte självklart att det var mycket roligt. Av honom sen så fick jag i uppgift att fota till just det här blogg inlägget. Så jag sprang runt här både på tisdagen och onsdagen och fotade, väldigt kul! Sen efter det när jag var klar hos han så gick jag och satte mig vid datorn igen och pysslade vidare med Nordic Camping bloggen. Perfektonist som jag är så hade jag väldigt svårt att sluta och bli nöjd någon gång. Men vid halv 4 så gav jag mig och begav mig hemåt.

Onsdag

Vid halv nio så var jag här, precis som dagen innan så fortsatte jag med Staffans uppgift men den här gången blev jag faktiskt klar. Visade den för Staffan och han tyckte jag hade gjort ett bra jobb, men enligt mig så var det inte speciellt vackert men alltid bättre än inget 😉 Den större tiden resten av dagen sprang jag runt här lite diskret och fotade , det var inte speciellt många som ville va med på kort men snälla Indra som är receptionist var jätte schysst och ställde upp! När jag var klar med fotningen hjälpte jag även en med att kopiera lite bilder i datorn som han behövde från en sida, det var typ 200 bilder dock men det gick bra. Sen började även den dagen dra sig mot ditt slut och runt kvart i 4 -4 så slutade jag.

Torsdag

Försov mig lite på torsdagen så jag kom hit vid kvart i 9 , men det gick bra det ändå. Vid 10 tiden så gick jag bort till en tjej som heter Sofia och hon är webbredaktör, mycket snäll och glad, och precis som de andra som jag har vart med under veckan så berättade hon lite vad hon håller på med. Hon visade även vad hon använder för verktyg i datorn och hur det kan se ut när hon jobbar. Det lät väldigt roligt ! Sen så pratade vi även om hur jag skulle skriva detta blogg inlägg och vad jag kunde tänka på osv. När vi var klara så gick jag tillbaka till där jag sitter och började med att ladda över bilderna till datorn som jag hade tagit i veckan och lekte lite med dem i Photoshop med att beskära m.m. När jag var klar med det så började jag på att skriva detta blogg inlägg och sen vid 4 ung så slutade min dag.

Fredag

Fredag morgon (som alltid är lika tuff att ta sig upp på) börjad jag vid 20 över 8 ungefär. Fortsatte med att skriva och blev klar, Staffan kom även in vid 10 tiden och visade mig hur actions i Photoshop fungerade, det var väldigt roligt så det satt jag och pysslade med resten utav förmiddagen. När jag kom tillbaka från lunchen så gick jag till Sofia som hjälpte mig att publicera inlägget. Det ryktas om att det blir fredagsfika vid 3 och det passa super eftersom jag köpte med lite fika att bjuda på! Den här veckan har helt enkelt var super! jag har fått prövat på och gjort det jag velat och mer där till, det har underlättat en del att man har får jobbat med trevliga och snälla människor också.

Tack för mig!

/Johanna Barrefors

Imorgon klockan 7.20 (ungefär) kommer jag för första gången få besöka Malmös stolta byggnad Turning Torso. Jag har varit nedanför en gång tidigare men allmänheten får inte gå in. Men i toppen av byggande finns en unik mötesmiljö, närmare bestämt på 53:e eller 54:e våningen. Hela 179 meter över vackra Öresund. Vi skall tydligen vara på våning 54. Inredning i ren jetson-miljö!

Vi har fyllt lokalen och kommer prata om ”Ta kontroll över din digitala strategi”. Är du inte en av dem som har möjlighet att vara med kan du bitvis följa eventet via twitter och hashtaggen #torsobyNT

Jag har några funderingar som jag kommer få svar på i morgon.

1. Kommer hissen skruva sig upp?
2. Lutar tornet?
3. Finns det ett exemplar av ”Jag Zlatan” vid fikabordet?
4. Kommer hissen prata skånska?
5. Ser man Danmark?
6. Är det egentligen ett misstag, dvs. arkitekten var inte helt nykter när han ritade huset? (jag förutsätter att det var en man för om det var ett misstag kan det inte vara en kvinna)

Så många frågor och just nu så få svar. I morgon vet vi när vi kommer vara högst upp i Malmö.

Etiketter:föreläsningar, Mamlö, Turning Torso

Vi säger grattis till webbyrån Hello Clarice som firar 10-årsjubileum. Tänk vad tiden går. Firar gör det med den här filmen:

Hur skriver man kod som anses var driftsäker och vad är det – Är det kod med väldigt lite fel? Kod som inte behöver underhållas så ofta?

Jag reflekterar ofta om den tid som finns att lägga ner på ett kodstycke. Ofta är det så att beställarna vill ha jobbet utfört till så liten kostnad som möjligt (vilket jag förstår) och då blir det minimalt med tid på varje sak. Men ”vad kostar detta i längden?” brukar jag tänka då.

Som utvecklare har man alltid en viss tid till tester, det är så oerhört viktigt att testa det man skapat så att det uppför sig som förväntat. Man testar ofta normalfallen och några yttre fall som man kan tänka sig inträffar. Det brukar räcka väldigt långt. Men som alltid finns det massor av undantagsfall som man kanske inte räknat med och var ska man dra gränsen? Allt beror, tycker jag, på ändamålet och hur viktigt det är för kunden att systemet i alla skeden går smärtfritt.

Det är oerhört vanligt att vi skriver så kallade enhetstester till våra metoder, vilket testar att våra metoder beter sig som vi förväntar sig vid de vanligaste indatafallen. När det kommer till integrationstester så blir vi ofta mer frikostiga hur vi utför dem, här burkar det nämligen gå åt en del tid eftersom integrationstesterna är svåra att utföra. Något många beställare inte är beredda att lägga allt för mycket tid på.

När det däremot gäller acceptanstester så är beställare ofta mer benägna att lägga tid. Acceptanstestet är deras kvitto på att de fått vad de beställt men den här typen av tester testar i stort sett aldrig ytterligheterna.

Vi bygger sällan, om ens aldrig, system som är ämnade för att skydda eller rädda liv. Det gör att man kan fokusera mycket mer på att komma framåt i utvecklingen än att kontrollera för fel, vilket är viktigt i många av de branscher vi arbetar med (framförallt webb). Det här ses ofta positivt på från ett beställarhåll eftersom man erhåller något nytt hela tiden. Men å andra sidan här vill beställarna ha en hög tillgänglighet, applikationen skall vara driftsäker.

Men tillbaka till ursprungsfrågan; hur skriver vi kod som är driftsäker?
Hur konstigt det än kan låta tycker jag att det här är ett delat ansvar. Framförallt skall vi förklara varför vi vill lägga tid på de olika typerna av tester, vi är experterna, men å andra sidan måste beställare av applikationer vara medvetna om att tester får ta tid. Hur mycket vi skall testa och vad vi ska testa måste tas fram i perspektiv till verksamheten.

Det finns flera sätt att få något väldigt driftsäkert, och det vanligaste måste vara att man är många som delar på ansvaret att kontrollera att en viss del av kod utför det den skall. Och att utföra många och långa tester för att se till att den uppför sig som man förväntar sig i alla möjliga situationer.

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg måste det finnas utrymme i en budget för underhåll av applikationer. Det gäller både webb- och desktopapplikationer. Omgivningen förändras något så oerhört, framförallt på webben där det kommer nya webbläsare och nya krav från beställaren varje dag. Men även desktopapplikationer behöver underhållas för att passa nya operativsystem och nya krav. Lägger man inte ner tid på att anpassa och underhålla applikationerna under tid kommer man tillslut till en punkt där det blir ett allt för stort jobb att göra.

Statens Järnvägar lanserade 1980, efter tio års utveckling och tester, ett system förhindra olyckor i tågtrafiken. Systemet hette, och heter fortfarande, ATC. Här fanns (och finns) det ingen tolerans för fel eller situationer som man inte räknat med. Sedan 1980 har det kommit tre versionuppdateringar av ATC men det det tog 13 år innan en första versionsuppdatering kom (1993 släpptes ATC2).

Hur kommer det sig då att ett sådant system klarar sig från större underhåll av koden?
Jag tror, utan att vara någon expert, att det handlar om två saker. Först och främst är det en väldigt statisk och sluten miljö men också att man har lagt ner otal timmar på testning av alla möjliga fall. Att man la ner tio år av utveckling och tester innan man införde det i stor skala på alla tåg är nog en av framgångssagorna. Efter 30 år med systemet är det så inkört att förarna nuförtiden helt förlitar sig på systemet, man kör som det heter på ”pipet” och litar fullt ut på att ATC-systemet varnar vid för höga hastigheter, röd signal eller systemfel. Hör man inget ”pip” är det bara att gasa på!

Men för oss som inte har ett slutet system eller kan lägga tid på tester?
Vi kanske får acceptera att vi kommer att ha fel i våra applikationer till en viss gräns och att vi måste vara beredda på att kontinuerligt lägga tid på att rätta de fel som uppkommer. När det kommer till driftsäkerheten finns det inga genvägar, och jag vet att man ibland brukar lösa prestandaproblem på webbplatser genom att låta dem starta om allt som ofta. En fräsch start löser ofta mycket konstiga tillstånd i ett system men är ingen bra utväg. I dessa fall kanske man ska fundera på om det inte är värt att lägga tid på att hitta felen och rätta dem.

Utvecklare: varför skriver ni fel över huvud taget?
Den frågan får jag ibland och den är alltid lika intressant att svara på. Det finns ingen, eller i alla fall nästan ingen, utvecklade som medvetet skriver kod som man vet är fel. Däremot finns det alltid massa undantag på in och utdata som kan ställa till det. Det värsta en utvecklare kan handskas med är indata från okända källor (som användare), för man vet aldrig hur den ser ut. Utöver detta har vi fall där data har blivit korrupt eller andra hjälpfunktioner man använder sig av får problem med att köra. Kanske är det slut på RAM-minne, slut på diskutrymme, fullt på stacken, för långsam nätverksanslutning, kommunikationsproblem med I/O, ja allt detta kan hända men kanske inte är något man kontrollerar när man ska addera två tal. Jag vet att jag överdriver lite granna nu, men i realiteten skulle vi behöva kontrollera så otal många fall för att verifiera att allt fungerar som det skall om vi ska täcka alla möjliga fel som uppkommer. Varje fall måste dessutom hanteras på olika sätt, sådant tar tid!

I bland händer det förvisso att vi skriver fel också, men det är sällan med flit. I avancerade applikationer finns det alltid möjlighet till tankevurpor.

Så slutligen så kan jag konstatera att vi skulle behöva lägga mycket tid på tester om vi vill få allt problemfritt från början, men att vi åtminstone lägger tillräckligt med tid för att hitta de värsta felen och sedan löser resten när de inträffar.

Kuriosa:
För den intresserade finns ATC i version 1, 2, 2.1 samt 2.2. De stora skillnaderna är mellan ATC1 och ATC2 där är frikostigare med att lossa en automatisk driftsbroms som ATC har slagit till vid för hög hastighet/närmande av stoppsignal om den märker att föraren försöker bromsa själv. Dessutom ändrades vad som bänder om flera hastighetangivelser tas emot, tidigare använde ATC den lägsta medan i den nya versionen den som senast togs emot. De två senaste uppdateringarna 2.1 och 2.2 syftar enbart till att lösa specifika problem. 2.1 möjliggör för systemet att ta emot körbesked via radio som ett komplement till balisier på marken. Det gör att man kan ge nya körbesked (ex. höjd hastighet) om en ex. signal längre fram slår om från rött till grönt. På så sätt  kan man häva ett besked om hastighetsnedsättning innan man når nästa signalen vilket resulterar i att tåg kan köras snabbare och mer effektivt. Version 2.2 löser problem för tåg som åker över Öresunsbron och in i Danmark där man har en annan typ av ATC. Omkopplingen mellan systemen måste ske automatiskt, vid exakt rätt tillfälle, i 200km/h.

Källor:
http://techworld.idg.se/2.2524/1.160472/med-atc-systemet-gar-taget-som-pa-rals

Etiketter:acceptanstester, enhetstester, Fel, integrationstester, Testning, tidåtgång

Först kom informatören. Den var en förlängd arm mellan organisationens ledning och världen runtomkring. En pajas som sällan togs på allvar eftersom han eller hon ”bara sprang ledningens ärenden” med en mycket besk ton. Utvecklingen i samhället gick vidare och informatören blev kommunikatör med rätt att kommunicera. Ingen mer ensidig monolog, utan fokus på dialog i en tid när alla ska vara sociala på webben, följa branschens alla svängar och göra allt svårt begripligt. Frågan är: vart är vi på väg med yrkesrollen?

Detta och mycket annat handlade gårdagens seminarium och ”trendspaningar” om för Informatörsnätverket i Värmland. Ska ärligt säga att de tre föreläsarna målade upp en vacker bild om oss kommunikatörer i framtiden. Vi ska tydligen bli nästa Ingmar Bergman, helst med cowboyhatt och spela i ett jazzband för att riktigt förstå och kunna hantera morgondagens utmaningar i vår yrkesroll. Det låter ju som om det kommer hända. Eller inte…

Det som var intressant är väl ändå att fler företag börjar inse vikten av ha en kommunikatör med på ledningsnivå, någon som vet hur budskap ska regisseras och vad de kan få för effekt. Tänk banker som köper lyxlägenheter till sin vd. Först försvarar ledningen sig under en hel vecka om att det var rätt beslut att införskaffa lägenheten, men sen går vd ut och ber om ursäkt och erkänner att det var ett felaktigt beslut.

Som kommunikatör gnisslar jag tänder när jag ser sånt här. Varför ser företag till att göra en pudel i efterhand när man kan ha en Ingmar Bergman som regisserar redan från början? Och det var ungefär vad föreläsarna menade också. Att kommunikatörer ska få möjlighet att regissera organisationens budskap, från ledningsnivå och nedåt. Här räknar vi då in ALLA som kommunicerar varumärket, inte bara organisationens egna medarbetare.

Kommunikatörens roll blir helt enkelt en kaospilot som är redo att rycka ut där det behövs.

Etiketter:informatörsnätverket i värmland, seminarium kommunkatörer