Ibland är innovation bättre än revolution

Jag fick min första dator, en Apple Macintosh IIvi, när jag var 15 år. Utan att överdriva kan jag säga att detta förändrade mitt liv. Inte så mycket för att vi nu hade en dator hemma utan för att det var just den datorn, en Apple Macintosh IIvi.

På den här tiden hade ingen av mina vänner en Appledator. De hade, citat, ”riktiga datorer”, slutcitat. Deras datorer använde MS-DOS eller, om de hade en riktig bra dator, Windows 3.1. När de sa ”riktig dator” menade de en dator som det fanns spel till, en vara som det på den tiden fanns ytterst få av till Apples datorer. De få spel som fanns krävde mycket bättre datorer än den jag hade för handen på hjärtat, Apple Macintosh IIvi var ingen snabb dator. Där emot hade den öppnat dörren till en helt ny värld för mig. Jag var inte speciellt imponerad av många av de spel mina vänner hade så att det inte gick att spela på den gjorde inte så mycket (jag hade min Playstation) utan jag började utforska hur den fungerade. Vad det egentligen var som fick en dator att starta och fungera. Detta ledde i sin tur till att jag började lära mig bygga webbsidor, gick vidare till att förstå hur databaser fungerade och slutligen lärde mig programmera både för webben och andra plattformar.

Nu för tiden går det att köpa en bra dator för några tusen. Det skulle gå att uttrycka det på ett annat sätt: dagens 15-åringar behöver i stor utsträckning inte tänka så mycket på själva datorn utan kan spela sina spel, lyssna på sin musik och sedan uppdatera sin Facebook-status om något som är världsnyheter för dem utan att bry sig om datorn klarar av det. På sätt och vis har datorernas otroliga utveckling skjutit sig själv i foten då även om mängden datoranvändare idag är fler än någonsin är det inte en lika stor del som sätter sig ner, lär sig hur och varför datorer fungerar som de gör. Något som över tid kan leda till problem för hela it-branschen.

Denna slutsats kom även en grupp engelsmän fram till. Antalet elever i brittiska skolor som gick datortekniska linjer sjönk och intresset för hur datorer fungerade hade bytts ut till ”hur får jag flest re-tweets på Twitter”. De bestämde sig för att ge brittiska skolbarn en liten knuff i rätt riktning. Raspberry Pi Foundation, och i förläningen resultatet Raspberry Pi, föddes.

Raspberry Pi är en dator i storleken av ett kreditkort.  Den är inte speciellt kraftfull eller användbar jämfört med dagens datorer utan den är byggd med en enda tanke, att den ska vara enkel att leka med och lära sig av. Prestandamässigt går den att jämföra med en dator från åren 1997-2000 men med trumfkortet att tack vare en potent grafikkrets kan spela upp film i full hd-kvalité samt rendera 3D-grafik i hög upplösning. Man skulle kunna säga att den, bortsett från grafikchipet, är en ganska medioker sak. En modern smartphone i stil med iPhone 4S eller Samsung Galaxy SII springer segervarv runt en Pi om man ser till processorkraft. Men, om man enbart ser till processor och ramminne har man missat poängen. Den här lilla datorn kan för dagens 14-15-åringar vara det min gamla Applebruk var för mig. En väg in på vad som i mitt fall visade sig vara helt rätt spår i livet. Den har det som behövs för att lära sig allt från att bygga webbsidor till avancerade 3D-spel. Har man dessutom elkunskaper kan man enkelt (nåja) bygga ut sin Pi med egen hårdvara. Den är kort och gott ett roligt sätt att lära sig hur en dator fungerar, inte genom att läsa hur man kan göra i en bok utan praktiskt lära sig genom att göra det själv. Att en Raspberry Pi endast kostar 35 dollar gör det förmodligen ännu enklare för skolor, föräldrar och dataintresserade att motivera ett köp. Det priset är dessutom för premiummodellen, det finns en budgetmodell för 25 dollar.

Raspberry Pi är en väldigt liten men väldigt trevlig sak.

Det är kanske inte svårt att förstå varför jag lyfter på hatten för personerna bakom Raspberry Pi-projektet och önskar att skolor även i Sverige beställer både en och tusen exemplar. Inte för att jag tror en Raspberry Pi omvänder alla landets skolungdomar till dataingenjörer men några kommer säkert upptäcka något de inte annars skulle gjort. Det är såklart inte den slutgiltiga lösningen på att få ungdomar intresserade av datorer men några skulle säkert ta det till sig och vilja lära sig mer. De andra som inte får samma aha-upplevelse kan säkert komma på något annat att använda den till.

Uppdatera sin Facebook-status till exempel.

Etiketter:raspberry pi, utbildning