Det händer då och då att jag får frågor kring hur man kan mäta e-mailutskick och nyhetsbrev. Det man först ska tänka på är att detta medium, precis som andra kampanjmedier, ger oss data både från nyhetsbrevsleverantören (t ex IdRelay och Apsis) och från själva statistikverktyget (t ex Google Analytics och Omniture SiteCatalyst).

Vi kan dela in mätvärdena i tre grupper; kampanjrespons, beteendet på webbplatsen för de som landat där samt konverteringar och affärsresultat.

Kampanjrespons
Datat som vi använder i denna grupp kommer från nyhetsbrevsleverantören.

• Hur stor andel har fått e-mailet? Använd (antalet skickade e-mail – antalet studsade e-mail) / antalet skickade e-mail
• Öppningsgrad. Använd antalet öppnande e-mail / antalet skickade e-mail
• Klick i öppnade e-mail. Använd antalet klick i e-mailet / antalet öppnade e-mail
• Andel som är trogna prenumeranter. Använd (antalet prenumeranter – studsar – avregistreringar) / antalet prenumeranter

Beteendet på webbplatsen
Nu har besökaren klickat på nyhetsbrevet och landat någonstans på webbplatsen. Dags att se över vad dessa besökare gör där. Hur många studsar efter att bara sett en sida? Hur länge stannar de i genomsnitt på webbplatsen?

Konverteringar och affärsresultat
Lite beroende på vilken typ av webbplats du har så innehåller denna grupp olika mätvärden. Men likheten mellan dem alla är att man mäter mål och konverteringar.

Har du en e-handelslösning mäter du givetvis order och försäljning. Har du en säljstöds-webbplats mäter du intresseanmälningar eller kanske bokningar. Oavsett vad du mäter för mål så ska du dividera mätvärdet med antalet klick i e-mailet eftersom det är dessa du har möjlighet att påverka.

Om du vill mäta försäljningen i relation till alla du skickat till så använder du försäljning / antalet skickade e-mail.
Du kan också titta på om du har någon förtjänst med att använda nyhetsbrev som medium eftersom nyhetsbrevet kostar att använda. Detta värde är såklart lättare att räkna ut om du har en försäljningssiffra.
Använd (försäljning – kampanjkostnad) / antalet skickade mail.

Ovanstående passar främst på digital marknadsföring som ska generera nya affärer och intresseanmälningar. Såklart använder många företag nyhetsbrev också för att behålla relationen med sina kunder för att få dem lojala. Då mäter man konverteringar som rör den typen av lojala handlingar, t ex inloggningar eller foruminlägg.

Etiketter:e-mail, kampanjer, nyhetsbrev, Webbanalys

Vi har haft datorer som hjälpt oss med olika saker i över 20 år på de flesta företag, 30 på vissa och än längre tid på några få.

Men antalet pärmar i bokhyllan har inte minskat, och absolut inte när det gäller att hantera löpande redovisningen/bokföringen med allt vad det innebär. Där sparas varje verifikat fortfarande i god ordning utskrivet och stämplat samt märkt med sävl kostnadsställe och bokföringskonto. Allt för att det sedan vid årsskiftet ska komma en revisor och bläddra igenom detta material för att konstatera att allt är i sin ordning.

Det är dags att hitta nya digitala lagringssätt och ändra reglementet för hur detta material ska hanteras – och som kan användas av mindre och medelstoral företag. Och vidare att våra system tillåter det.

Att nu ta bort revsionsplikten är sannolikt ett steg i rätt riktning, då rutinerna för hur redovisning sker oftast är satta av en ekonom, som tyvärr inte ofta tänker collaborativa tankar. Men även här handlar det om att få affärssystem som kan lagra sökvägar direkt tll digitala verfikat, som kan finnas på olika platser. Samt inte minst utbildning av medarbetarna.

Magnus Henrichson, på ett SJ-tåg i tid någonstans i Sverige

Jag har sagt det förut i en bloggpost om Philips.se. Det är de små detaljerna på en webbplats som kommer bli avgörande om vi gillar en webbplats eller inte. Idag har de flesta organisationer en ganska bra webbnärvaro. Visst finns det exempel på som motsäger det men på en sikt av 2-3 år kommer det vara små detaljer som styr om en besökare gillar eller inte gillar en webbplats.

Idag ligger jag i min säng med en praktförkylning. Passade på att se vad som har hänt i världen och fick till Aftonbladet.se. När jag läst en artikel om att Fortum tar dubbelt som mycket betald för nätavgiften som Luleå energi försökte jag klicka på en länk och fick en 404 fast på Aftonbladets sätt:

Varför måste jag som besökare tala om för er att det finns en länk som inte fungerar. Vore det inte bättre att den ansvarige för en artikel fick  ett mail när en sida rapporterar att en länk på en sida är felaktig? Det är tekniskt sett inte svårt. Jag har själv gjort en sådan funktion för ett antal år sedan och kan jag så kan Aftonbladets utvecklare säkert. Det är dags att förbättra er 404-sida köra Aftonbladet.

I dagens samhälle är det ofta farligt att vara annorlunda, man ska tycka som alla andra, finnas på Facebook, Twitter, blogga etc. Om någon säger ”jag hittade inte dig på Facebook” och svaret blir: ”Jag finns inte där” höjs ögonbryn. Hur kan man inte finnas på Facebook?!

Jag läste Elisabeth Höglunds artikel i Aftonbladet om hur sociala medier gör oss mindre sociala varelser som lever i fantasivärldar skapade framför datorn. Att det är viktigare för oss att följa med i vad som händer på internet än vad som händer i ”den verklighet som fortfarande omger oss”. Visst har hon en poäng enligt min mening. Det krävs ett visst engagemang för att hänga med i mediasvängen, ett engagemang som tar tid. Men det är upp till varje individ att välja sin egen nivå på engagemang. En del kommer alltid att tycka att det är bekvämt med sms, mail och liknande, men det finns även många som gärna låter sin stämma höras.

Ta sms som exempel. Det tycker jag är smidigt för kortfattad rak kommunikation. En fråga och ett svar. Klart. Men inte skulle jag skicka sms fram och tillbaka med mamma för att bolla menyn till släktträffen. Då ringer jag. Det vore ju konstigt att använda mail som alternativ…

Så det är lite överdrivet att säga att det personliga mötet och telefonsamtal är på väg att försvinna. Det håller bara på att förändras.

Etiketter:aftonbladet, elisabeth höglund

Sedan mitten av 1990-talet då webben och Internet fick ordentligt fäste hos svenska företag så har möjligheterna funnits att nytta webben såväl utåt som inåt för att samarbete, dela information – och helt enkelt arbeta smarare tillsammans. Ofta kallat collaboration på IT-engelska.

Det är dock skrämmande att se att trots att 15 år har passerat så är kunskapsnivån ute bland företagen oerhör tlåg kring både hur detta kan fungera, samt vad det ger organisationen. ”Jag sitter hellre och ruvar på min egen information, än att delar dem med andra” är vanliga beteenden som ofta syns därute.

Jag tror egentligen inte det beror på en rädsla att dela med sig av arbetsmaterial till kollegor, utan jag tror snarare det har att göra med en teknisk okunskap kombinerad med i många fall förlegat ledarskap och förlegad arbetsmetodik.

En dag kommer vi skratta över den mängd papper vi faktiskt hanterade, och den mängd filer som vi skyfflade iväg till varandra via ålderdomliga sättet email. Och varför inte ta chansen att förändra oss redan nu, och på allvar göra intåg i det digitala samhället genom investeringar i plattformar och utbildning av medarbetare?

Magnus Henrichson, på ett SJ-tåg i tid någonstans i Sverige

För tio år sedan var webben byggd av text, bilder och i bästa (nåja) fall animerade gifar. Mer rörelse än så fick vi inte. Med tanke på den hastighet våra uppkopplingar klarade av kanske det var bra. Sedan kom bredband och med det möjligheter. Bland annat för att köra film direkt på webbplatsen.

I början var det anarki. Ingen webbplats använde samma videoformat och för att kunna se allt var man tvungen att installera RealPlayer, QuickTime, Windows Media Player och alla de andra. De riktigt förutseende webbredaktörerna tog det, med facit i hand, mindre smarta beslutet och publicerade filmer i alla format. Bra för oss som förstod vad det betydde, för de andra var det mindre bra.

Det var ungefär runt den här tiden som Flash kom in i bilden. En plugin, en nedladdning, ett videoformat. Flash blev snabbt och har sedan dess varit kungen av video på webben. Fördelen med Flash är att video endast är ett användningsområde, men för alla de som enbart ser Flash som en teknik för att se video och spela ljud har detta varit en nagel i ögat. Att man måste ladda ner och installera något som skulle kunna vara inbyggt i HTML.

I och med version fem av HTML har vi nu fått den möjligheten. Bland alla nya HTML-element har vi två som heter video och audio. Helt plötsligt började ropen om att Flash snart skulle dö ut att höras. Tyvärr tycker jag att vi kastades tio år tillbaka i tiden. Inte på grund av att videotaggen inte är bra, rätt använd är den helt lysande och jag skulle gladeligen sluta göra videospelare i Flash. Det största problemet jag har med videotaggen är att tillverkarna bakom våra största webbläsare vägrar komma överens om ett videoformat man ska använda. Apple vill köra på sitt eget format, H.264, som fungerar felfritt på alla deras iEnheter. Google vill använda WebM efter som det är opensource och fritt. Microsoft vill köra något annat och Opera, de väntar på att se vad som händer. Visst känns det som 1997 en gång till.

Om någon hade frågat mig för en månad sedan vilket format jag trodde skulle vinna hade jag svarat H.264 med WebM som tvåa. Endast av den enkla anledningen att H.264 är ett grymt bra format även om det är licensbaserat och att alla de större webbläsarna har stöd för det. Tills i går i alla fall. Google gick då ut med att de kommer ta bort stödet för H.264 från sin webbläsare Chrome och satsa helt på Ogg Theora och främst WebM. Båda gratis och opensource.

Jag förstår hur Google tänker. De vill ta fram det perfekta videoformatet och få alla andra att inse att de också bör använda det. De vill undvika formatkriget och få klart ett videoformat lagom till dess att HTML5 är den standard flest webbläsare stöder. Tyvärr är det precis så Apple tänker med H.264. För att lägga till ytterligare ett tyvärr ligger dessa två företag bakom några av de stora mobila plattformarna med iPhone och Android. Det vore förödande om det skulle sluta i att vi får ett format för Apples webbläsare och mobila enheter samt ett för Googles. De enda som skulle tjäna på detta är leverantörer av streamingtjänster.

I nuläget är det svårt att säga om Google gör rätt eller ej genom att satsa på ett format som varken är helt färdigt eller har stöd hos den stora marknaden. Om de gjort rätt slipper vi ett formatkrig, har de gjort fel kommer användarna överge Chrome. I slutändan är de enda som kan förlora på detta Google själva. Men som man brukar säga, friskt vågat hälften vunnet.

Etiketter:Flash, h.264, html5, onecodectorulethemall